Allting håller på att glida mig ur händerna. Förlorat kontrollen totalt och det värsta är att jag inte bryr mig. Innan hade jag i alla fall lite hopp kvar om att jag skulle kunna vända situationen, men ingen kan rädda mig nu. Jag är förlorad och nu väntar min egen undergång. Jag är inte rädd. Inte det minsta. Tvärtom, jag är mer redo än någonsin att möta döden. Det är en befrielse och jag är glad över att jag sluppit så lindrigt undan, döden är en enkel utväg. I alla fall i jämförelse med vad ett liv här innebär. 

Du jobbar och sliter under veckorna i hopp om att komma någonstans här i livet, helgerna tillbringar du med din familj och så småningom bildar du dig en egen. Har fredagsmys och lördagsmys och fan vet allt dom kallar det. Du övertalar dig själv att du är lycklig, ni samlar ihop till den där bilen ni velat ha så länge, betalar av lånen på huset. Åker på semester med barnen, ser dem växa upp och lämna huset. Kvar blir ni två och minns det liv ni byggt upp tillsammans och så småningom tar döden er i sin omsorgsfulla famn och bär er med sig till dödens rike. Du tror kanske att ditt liv är värdefullt, att du gör skillnad här i världen, men inse fakta. Dina barn och barnbarn kanske minns dig men efter ett par generationer är du bortglömd, lika värdefull som ett tuggummi under någons sko. 

Vi lever i en sjuk värld och det här är inte min plats längre. (Nej det här är inget självmordsinlägg osv blah blah blah, det här är mina ytterst mörka tankar under en tråkig och grå dag. Jag kommer inte lämna den här världen förrän mitt yttre är så nära perfektion det kan komma och jag tänker INTE dö på något annat sätt än genom att svälta mig själv till döds, något annat skulle vara ett misslyckande. Att ligga i kistan med fettvalkar, nejtack, då lever jag hellre ett tag till).